Solstrålar ner mot alla ögon av kyrkan
och gatorna vaknar i kapp
Jag har gått genom stan i en lång vilsen plan
vid det andra vill kalla för natt
Och gräset och löven är sommarnatsvåta
Jag lägger mig ner men jag kan inte sova
men märker en skugga som rör sig så lugnt över mig
Hon kommer ifrån gödgatan uppemot slanten
Hon lägger sin hand mot min kin
Hon kastar sig in i mitt liv som en fackla
Jag kan inte släcka någonting
Hon är ensam och galen, med skyddad av staden
Som håller sin heliga hand över barnen
Hon vet att jag vet så hon gömmer sig inte för mig
Vi
går över folktoma torg i en gryning där måsarna lever för sig
Ner mot kanalplanen jag spelar med
luften och jag mål och hon jublar åt mig
Och solstrålar studsar mot hammar vid sjö Vi ser på varandra,
vi kan inte dö
Och vi tjusar varandra tills marken ger vika för oss
Och vi talar om framtiden slipad av sammet och målad i ochra och guld
Vi spinner våra virriga drömmar
tillsammans och är fria en frusen sekund
Och renovningsbilar kör uppe på gatan,
de vill inte ge sig fram och tillbaka
Tills de städar bort allt som är vackert och sant och skönt
Och träden och husen bränner fast sig i minnet av
att vi står vid en tystnad av tiden som rinner iväg
Att det här var allt vi kunde hoppas och få