Inte det här en märklig höst.
Löv vill inte falla ner.
Fåglarna blir fler och fler.
Folk kan inte sluta le.
Allt som skulle hända händer aldrig och det känns precis som det ska.
Inte det här en märklig tid.
Luften är så ren och klar.
Gräset skimrar underbart.
Vägen ligger lång och rak framför dina fötter.
Det finns en evighet av drömmar.
Du kan bara gå.
Tärningen var kastad.
Det visade på noll.
Vi var ute i kylan.
Du och jag på varsitt håll.
Vägen var full av jutja.
Vi kunde inte komma hem.
Vi kunde bara se hur allting rämnade igen en gång till.
Är inte det här en märklig höst?
Rummen har ett annat ljus.
Jag går ensam i mitt hus.
Där ute hör jag nya ljud.
Jag snubblar över katter.
Och något som liknar solen lyser in på mig.
Är inte det här en märklig sak?
Syret har en annan smak.
Nätterna ger nya dar.
Men inget av det gamla kvar.
Jag snubblar över allting.
Och ändå kan jag bara resa mig och gå.
Chansen var förbrukad.
Vi hade inga tecken kvar.
Våra nätter var för långa.
Det fanns inget dagsljus kvar.
Vi blev födda med förmågan att slita allt i tur.
Att vi skörde alla minnen istället för att bara säga nej.
Men allt som skulle hända hände aldrig.
Och det känns precis som det ska.