I de svala rummen med tallbarsdoft,
där bor småspararna.
Där slager radio och börspessimism,
vaktas av kararna.
Vart kan du gå annat än till din egen dörr,
och om du inte släpps in där
så får du väl gå till posten och fråga,
finns det några brevvänner här?
Till och med kakelgolven med skit och fimpar förskjuter dig.
Tunnelbanehallens viskande eko vet vem som
njuter dig.
Du vill slänga tårarna på *** som i så briljanter
och slänga *** hårt.
Längar *** på *** som har det lätt.
För du har det svårt.
Det fina klirret från glasverktygen har du vant dig vid.
Och alla trepper tog du för att,
som du sa,
slippa bli gravid.
Och din morsa hon ville du skulle vara någon slags konfekt i kartong.
Och din farsa han såg dig som flygvartinna
och du blev rädd av all tvång.
Vem ska rädda dig, Bente,
ifrån
tillvarons hundar?
Så att de aldrig mer.
Så att de aldrig mer får hugga dig.
De kristna komfungande barna tro och bestalt dig på din.
Och din brorsa på bågen for av i rondellen där han skrek
Stani min.
Och din vaksamme vän som lurar sig själv med en mörkbrunt perruk.
Och säger ta min trygghet här,
ta min mandrax och bli nu inte sjuk.
Du står där med dina bäckert repliker och tigger om råd.
Men avstånden är och förblir i en tillvaro utan nåd.
Nu när urhimlen mörknar över sentan och bilarnas lampor tänds.
Bevakas du av tv-kameror som aldrig ifrågat hur det känns?
Vem ska rädda dig, Bente,
ifrån tillvarons hundar?
Så att de aldrig mer.
Så att de aldrig mer
får hugga dig.
Och när lamporna har slåcknat på tysta skriket,
vem ska trösta dig då?
När varuhusen har stängt och snutarna går två och två.
Nu när stadsborna sover sin trygghetssömn i låsta kvarter.
Ska jag försöka hjälpa dig då eller
ska jag bara fortsätta rulltrappan ner?