I de svala rummen med tallbarsdoft,
där bor småspararna.
Där slager radio och börspessimism,
vaktas av kararna.
Vart kan du gå annat än till din egen dörr,
och om du inte släpps in där,
så får du väl gå till posten och fråga,
finns det några brevvänner här?
Till och med kakelgolven med skit och fimpar förskjuter dig.
Och tunnelbanehallens viskande eko vet vem som njuter dig.
Du vill slänga tårarna på *** som is
och briljanter och slänga *** hårt.
Slänga *** på *** som har det lätt,
för att du har det svårt.
Det fina klirret från glasverktygen har du vant dig vid.
Och alla trepper tog du för att,
som du sa,
släppa bli gravid.
Och din morsa hon ville du skulle vara någon slags konfetti kartong.
Och din farsa, han såg dig som flygvartinna
och du blev rädd av all tvång.
Vem ska rädda dig, Bente,
ifrån
tillvarons hundar,
så att de aldrig mer,
så att de aldrig mer
får hugga dig?
De kristna komfungande barna trodde och bestalde dig på din.
Och
din brorsa på bågen for av i rondellen när han skrek stan är min.
Och din vaksamme vän som lurar sig själv med en mörkbrunt perruk.
Och säger ta min trygghet här,
ta min mandrax och bli nu inte sjuk.
Du står där med dina bäckert repliker och tigger om råd.
Men avstånden är och förblir i en tillvaro utan nåd.
Nu när urhimlen mörknar över sentan och bilarnas lampor tänds.
Bevakas du av tv-kameror som aldrig ifrågat hur det känns?
Vem ska rädda dig, Bente,
ifrån
tillvarons hundar,
så att de aldrig mer,
så att de aldrig mer
får hugga dig?
Och när lamporna har slåcknat på tysta skriket,
vem ska trösta dig då?
När
varuhusen har stängt och snutarna går två och två.
Nu när stadsborna sover sin trygghetssömn i låsta kvarter.
Ska jag försöka hjälpa dig då eller
ska jag bara fortsätta rulltrappa ner?
Över.