Det var en gång ett litet rosenblad
Rosen som hon växte på var röd
Så föll hon av en dag,
för då var rosen död
Då for en nöste vent förbi,
då blev hon glad
För vinden var en
glad och
eldig fyr
Som var på väg från söder mot nord
Han
blåste hennes öra fullt av fagra ord
Kom hjärteväns av vinden kom,
då blev hon i
Hon
kunde inte motstå det han sa
Hon skänkte honom allt vartom han bad
Han födde henne med sig till en stor stad
Här ska vi bo vid två, sa han, och hon sa ja
Men
vinden var ett trolöst exemplar
Som bara ville tumla runt i skinn
Han blåste henne från sig,
hon föll ner i dig
Sen for han hastigt bort från staden,
och hon blev kvar
Åh,
skulle ni se ett blomblad någonstans?
Bland skräp och smuts här i vår glada stad
Åh,
minns att hon en gång var ett vackert rosenblad
Hon älskade en vän den gång,
och hon blev hans
Åh,
rosen som hon växte på var död
Åh,
vinden som hon älskade han for
Varnat går hon igen i rummet där jag bor
Hon kallas Rosenblad, och hennes färg
är röd