Det var i tidigt 60-tal när Kennedy var ett ideal.
Vi surfade på den amerikanska bågen.
Man läste Sinja Kerouac och drömde om att man
själv stack längs Highway 61 på egna bågen.
Sen följde några skott ner i Dallas och
stjärnbanneret slog upp på sin stång.
De lanserade om regnet som ska falla
när det kalla krigets skugga blir för långt.
Efter John F. Kennedy svor skeden av LBJ,
en korsning mellan gris,
pök och cowboy
då tappade USA sin stil,
sitt kultiverade alibi och droppen var
nog med bland allt som föll över Hanoi.
Då satt vi där dyr och vaknade i tv.
Bland kakorna och kaffet brann Vietnam.
Det var väl då någon gång vi började inse
att allt inte var sugar som fanns i USA.
Det stod på katastrofens rand ett chock att knocka ett
superland styrt av en maktgalen förvirrad psykopat.
Han kallades för Tricky Dick,
Watergate blev hans sista trick.
Han avsattes och dömdes till politisk celibat.
Men den gamla onda tiden ska vi glömma.
Efter en sväng med Fordled Jimmy Carter in på scen,
hans leende får oss att börja drömma.
Om den tidna John F. Kennedy var med,
för Jimmy är en president som tror på Gud och på
pepsodenta och på att människor kan vara avskilda arter.
Han vill vara ett slags liniment på ställen där det osar bränt,
ja sån är hela världens lillekarter.
Ja nu har vinden vänt sig rätt igen.
Och USA är allas vän.
Vietnam har väl egentligen aldrig hänt.
Och Watergate var nog mest ett smaklöst skämt i
tidningar och i reklam i Sveriges tv varje dag.
Det går rätt omisskännligt drag av USA.
McDonalds i snart varje stad,
skateboards på varje trottoar.
Det går rätt omisskännligt drag av USA.
Det går rätt omisskännligt drag av USA.
Det går rätt omisskännligt drag av USA.
Det går rätt omisskännligt drag av USA.