Nu
lyser ängarna av sommarens alla blommor.
Nu surrar bin och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor.
Men i min trädgård är det visset mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet,
fult och snårigt.
Och lika hopplöst,
trist och grått som i mitt bröst.
Där ute doftar det av sommarens alla dofter.
Där är det sommar, men här inne är det höst.
Jag levde lycklig här med dig och mina katter.
Ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst.
Försonad med min karaktär,
för jag har aldrig kunnat säga nej till någonting som helst.
Och aldrig nekat mig det ena eller andra.
Och levat livet tills jag krossades en dag.
Det började med att du bedrog mig med en annan.
En som du sa var mycket finare än jag.
Vårt gräll tog väck och ropen blandades med gråten.
Och jag blev grundligt jämfört med din fina vän.
Tills du bekände att han givit dig på båten.
Då blev det dödsdyst här i trädgården igen.
Ifrån en stund blev den namnen dubbelt hatad.
Han hade lekt med dig, med oss ett litet *.
Och ja, jag kände det som även jag var ratad.
Jag ville slåss och gick mot mitt livs nederlag.
Jag hade hammaren beredd under kappa igen.
När han kom ut i sidens skat och sa goddag.
Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata.
Jag bara stammade, nu minns jag inte var.
Och jag blev bjuden på konjakt och på cigarrer.
Och kunde inte få mig till att säga nej.
Och när vi skildes var vi bestisar och bullies.
Och jag tog saker som du glömt med hem till dig.
Jag går omkring mitt Pompeji bland ruiner.
Och jag trampar runt i resterna utav vårt liv.
Men du ska aldrig ge mig pikar om sekvinner.
Och aldrig ska du bli en allas tids fördel.
Nej,
åt det gamla ska vi binda vackra kransar.
Och tag liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar.
Dig ska jag älska livet ut.
Dig har jag kär.