Jag vaknade upp
i sjukhusets säng.
Rådiga sjöng på min sista refräng.
Ont överallt och ett huvud som verkte.
Jag minndes ju ingenting av
allt som hänt.
Det börjar en dag
en kvart över fem.
Jag slutade mitt jobb och var på väg hem.
En smäll och en duns och några bromsar som skrek.
Sedan svartnade allt för mig,
tills jag vaknade upp hos dig.
Sister Jane,
vad du var söt och fin när du kom in till mig och rullade upp gardin.
Och när du tog min hand,
då började pulsen slå och hjärtat börja gå.
Att en man kan känna så.
Sister Jane, vad du var rar och mjuk.
Jag tror jag alltid skulle vilja vara sjuk.
När du tog hand om mig så blev jag kär i dig.
Som tur att det var du.
Ja, som tur att det var du, Sister Jane.
Så kallt och tyst det var på min sal,
där jag led mina helvetes kval.
Doktorn han kom på sin dagliga rond och sa,
det här tar nog tid,
ska du se?
Dagarna gick och tiden försvann och
allt mer jag börja att likna en man.
Bandaget togs bort och jag fick gå på gå och
jag tror jag kan förstå vem det hela berodde på.
Sister Jane,
vad du var söt och fin när du kom in till mig och rullade upp gardin.
Och när du tog min hand,
då började pulsen slå och hjärtat börja gå.
Att en man kan känna så.
Sister Jane.
Nu är jag frisk och känner mig bra.
Allting är precis som det ska.
Jag hade tur när jag hamnade på salen.
Jag först mötte syster Jane.
Sluta mitt jobb en kvart över fem.
Jag skynda mig så
för att komma hem.
Där sitter hon nu och väntar på mig.
Det finns ingen som syster Jane.
Nej, ingen som syster Jane.
Sister Jane,
vad du var söt och fin när du kom in till mig och rullade upp gardin.
Och när du tog min hand,
då började pulsen slå och hjärtat börja gå.
Sister Jane, vad du var rar och mjuk.
Jag trodde jag alltid skulle vilja vara sjuk.
När du tog hand om mig så plöjde jag kär i dig.
Som tur att det var du.
Ja, som tur att det var du.
Sister Jane.