Han drar väl fram sin egen väg
över regn och genom skog
kände sig fram och stannade
när han hörde eller såg
men stegen blev allt snabbare
och dimman smök sig på
kände inte längre dofterna
det började tråkta tråk
när morgonsolen letar sig in
i en mörk och tyst skog
och når daggen i ett spindelnät det glittrar till som i diamanter
men allt som glittrar är inte guld får skrapa en del på hytan
en glittrande fasad gömmer ofta ingenting
det är ingenting
spindelnät aktar det för dig åh åh åh
du måste akta dig för dig
rönnrömn levde på drömmar fast i ett låtsasland
långt ifrån sin egen väg och ingen att hålla i handen
finns inte någon som ber du kan plötsligt sitta där själv
sitta fast i ett nät fullförd av en falsk verklighet
nu
vandrar han fram sin egen väg över regn och genom skog
känner sig fram och stannar till när det finns någonting att se på
det händer att man ser hans spår vid en upptrampad stigen
där många andra gått förut som ville söka sanningen
spindelnät aktar det för dig åh åh åh