Det var ju du.
Det har alltid varit och ska säga som
vi inte redan sagt så många ord så lite
kraft.
Vi var det finaste det renaste jag haft minnen av dig.
Du som skulle vart den sista.
Fanns det något tecken något lite som jag missar?
Varför vill vi inte hela vägen fram?
Tankarna slår mig.
Jag tappar min balans.
Hittade varandra i ett mörker i delar.
Vår tur nu vår tur att bli hela när allting var en storm.
Var du min kompass?
Nu känns det som jag frusit fast.
Staden ekar tomt det som gatorna ser att inget är som
vanligt att jag ville mer för oss och alla stunderna som
aldrig blev.
Tänk om det var biten som gjorde mig hel.
Skulle du skulle stå där vid dig när
livet blev mörkt och demonerna drar i dig.
Att det var kvar genom allt då du vet.
Det jag önskar bara att du kunde se den.
Du skulle vart du skulle stå där vid dig när
livet blev mörkt och demonerna drar i dig.
Att det var kvar genom allt då du vet.
Det jag önskar bara att du kunde se den.
Nu så mycket saker du fick mig att känna så
mycket frågor om varför du lämna var det fler.
För mig var du den enda inte än i mängden.
Verkligen den enda.
Ändlösa samtal hela nätterna.
Vi mot världen är bara så att man säger vad jag menade.
Vi var i team.
Nu det känns som att det bara var en djur.
Hade länge varit svart sedan det blir
stjärnor på min himmel varje natt.
Gud vet vi vart överallt, men just våra hjärtan.
De slog samma takt.
Vi lärde oss andas.
Hur får jag luft när vi inte är tillsammans?
Glöm inte allt jag var.
När livet går vidare så minns jag.
Skulle stå där vid dig när livet blev mörkt och demonerna drar i dig.
Att det var kvar genom allt då du vet.
Det jag önskar bara att du kunde se den.
Du skulle vart du skulle stå där vid dig när
livet blev mörkt och demonerna drar i dig.
Att det var kvar genom allt då du vet.
Det jag önskar bara att du kunde se den.