Evigheten brast som ett pärlband och frös fast i havet.
Levande föddes jag bort från stranden
och möttes av en arkepelag av ögonblick.
Åter kom i skölden,
då faller en silverrök ner från månen
och blir till en öd i hängsnesgryta.
Fjärilslarven suger sig fast på tornets murar,
i munnen en bit av,
det mörke som ligger under stenarna,
de krypandes revir.
I slottskåda står brunnar och sörjer,
de guldäntandes död.
Kropparna ligger i porslinskrin med istungna ögonfransar
och skuggorna hänger i grenar,
blodsbröda som sovande segel.
Ännu står de vakna,
de som pressat skogen till tönedrycker,
granatvin i skälver i kalkarna
och älda väskorsvindar i kolvarna.
Och somningar säger att de döda
ormarna lindar in sig i vatten och mer.
Älden äter sig mätt i torra skogar
och vi som sjuks ner i svarta vatten
sjunker med drömmar om frålande träd.