Det känns som vi tog allt för givet.
Känns som vi glömde bort hur man gör när man
älskar.
Det känns som vi tappade hoppet.
Känns som vi.
Nu
känns det svårt i min ensamhet.
Ja,
jag vet att det blir bättre sen när jag kan le igen.
Allting har ett slut.
Jag kan inte se det nu,
men det är klart som fan jag
saknar.
Varför ska det vara så svårt?
Nej, jag vill inte vakna.
Som
fan jag saknar.
Som fan jag saknar.
Jag minns hur du brukar se på mig.
Minns hur du kunde le när du sa att du älskar mig?
Jag minns hur du vaknar om natten.
Minns jag?
Du sa du var glad att jag fanns där
och nu känns det svårt i min ensamhet.
Och ja,
jag vet att det blir bättre sen när jag kan le igen.
Allting har ett slut.
Jag kan inte se det nu.
Det är klart som fan jag saknar.
Varför ska det vara så svårt?
Och nej, jag vill inte vakna.
Det är
klart som fan jag saknar.
Det är klart som fan jag saknar.
Jag tror fan att jag saknar dig.
Trots att åren har gått så längtar jag tillbaka.
Det är väl därför jag apar mig och de
såren jag fått lite i minnen blir skapat.
Har bara ratat folk så jävla länge nu.
Det blir lätt så när stannaren är du.
Och jag vet att jag beter mig som en sinnessjuk version av mig själv.
Men fan, luften tar slut.
Kan inte andas.
Visst,
vad förbannat varje gång som jag ser det med någon annan.
Drar i mig kött lite mer över pannan och
låtsas inte se det bara fortsätta vandra.
Men jag vill stanna upp egentligen.
Har vänt några gånger och sedan vänt igen för även om
vi var för så länge sedan som förbi du min bästa av
den.
Och nu känns det svårt i min ensamhet.
Ja,
jag vet att det blir bättre sen när jag kan le igen.
Allting har ett slut.
Jag kan inte se dig nu.
Det är
klart som
fan jag saknar.
Varför ska det vara så svårt?
Nej, jag vill
inte vakna.
Det är klart som fan jag saknar.
Det är klart som fan jag saknar.