Han gick där i sin nötta rock och kallades poet
En udda man i basker och botiner
Det tislades som hans person av folk som kan och vet
Och gärna visar överlägsna miner
Det levde i sitt borgerskap med arbete och plikt
Och ringa tolerans för en som bara skriver dikt
På vindström bakom gunade gardiner
Det såg hans fönster lysa halva nätter eller mer
Och hörde honom vandra fram och åter
Men ingen kände mödan med det ord han präntat ner
Och ingen vet hur skalde hjärtan gråter
Så hände det som ändrade det hela i ett ***
Hans dikter fick beröm och det gavs ut av ett förlag
Och glömda var förträter och försåter
Man älskade hans visor, alla hälsade och log
Han fick en slant och allt var som det skulle
Åtminstone ett halvårs tid tills han fick *** och dog
Med enkel grift och oamsenlige kuller
Vid kaffeborden sa man sen, visst var den mannen stor
En stolthet sa man för vårt land och bygden där vi bor
Och gäste som sin nygräddade hål
Och visorna blir sjungna hur en år och dagar går
Och nöjena ses strader och i äter
Och upphovsmannen hyllas nu på stumt vartenda år
Av finkulturen också som det heter
Och truppadurer tjänar flera tusen per program
På det en man i ensamhet och vånda svalt sig fram
Så är ju ofta ödet för poeter
Ja, så är ju ofta ödet för poeter