Mattia Madonna
Mattia Madonna
Ibland rasar lite snö från en gren ner i nackgropen hennes, smälter till små runda vattenperlor som försvinner i håret och halslinningen.
Hon går försiktigt mitt på den smala gångstigen som torparna trampar upp två gånger om dagen och det rysslar ett litet svagt ljud när kjolkanten stryker mot snön där den gör ett litet mönster.
Hon går mot bygden.
I kvällen och juldagen, vardagsklädd och varm, står hon i skogskanten och ser himmelen bli violett och blågrön borta vid boberget.
Mattia och dagen kommer på samma gång.
När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.
Där Gud i nattens timmar renvilar upp på strål.
Där Gud i nattens timmar renvilar upp på strål.
Så svänger hon ner sidovägen till gården där den vilar grå och stor och mörk.
Så svänger hon ner sidovägen till gården där den vilar grå och stor och mörk.
Men Mattia oroar ingen. Hon går rätt förbi stora dörren. Hon blir känd om köksdörren en gång.
Det ser nästan ut som om hon skulle ha sett en stjärna över laggårdstaket och hört en spådom om en konung, för det är laggårdsdörren som öppnar sig.
Det är *** hon går. Men det är inte för att skåda någon konung som Mattia går in.
Nej, hon ska bara sköta morgonmjölkningen åt laggårdsförmannen så han kunde resa och hälsa på släkten och fira en högtidsdag.
Hon går in i mjölkboden och skramlar med silen och tar ner spannen.
Hon hör korna resa sig. De ser på henne med stora mörkblåa ögon då hon kommer in.
De märker att det inte är den som brukar komma, men de är lugna. De märker på gången och känner på lukten att det är riktigt som det är.
Och nu hörs det första hårda ljudet på juldagsmorgonen.
Mattia drar upp foderhäcken och krytterna stoppar in i huvudet och nosar ljud.
Det är djupt i foder och vatten.
Snart sitter Mattia och stöder pannan mot ett blankt kollår och låter fingrarna gå.
Svi, svi, svi, svi, säger i spannen.
Mattia blundar och känner fri.