Minnena kommer så ofta till mig.
Nu är allt borta.
Jag fattar det.
Nej,
borta är huset där murgröna
anklängde.
Borta är grinden där vi stod
Lyckliga gatan du som varje dag
hörde vårt glam.
En gång fanns rosor här, där nu en stad
fort växer fram.
Lyckliga gatan du finns inte mer.
Du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnad har leken.
Tystnad har sången.
Högt över marken svävar betongen.
När jag kom åt er var allt så förändrat.
Trampat och skövlat.
Fördärvat och skändat.
Ska mellan dessa höga hus en dag stiga en sång?
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång.
Ja, allt är borta.
Det är bara så.
Ändå så vill jag nog inte förstå
att min idyl som ju alla vill glömma nu
är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta.
Huset och linden och mina vänner svingras för vinden.
Lyckliga gatan är
tiden som är dragit fram.
Du fått ge vika nu för
asfalt och för makadam.
Lyckliga gatan.
Du finns inte mer.
Du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnad har leken.
Tystnad har sången.
Högt över marken svävar betongen.
När jag kom åt er var allt så förändrat.
Trampat och skövlat.
Fördärvat och skändat.
Ska mellan dessa höga hus en dag stiga en sång?
Lika förunderlig
och skön som den
vi hört en gång.