I Telemarken en seter stod
på fjället där den mörka hustast foten
byggde i sommarbolig.
Den byggdes upp av guldrande
där satan stötte den utför grönö
allene men trygg och rolig.
En sommaraft med lille satt
och mölkade djures blange ramen
spjällade lystiga klingor.
Hur mölkade den med lystig synd
sidets av mölken och satte den in
i skyndande hvite ringar.
Da solen önte sin lange väg
da var hun för evig
men ville då ge sig ej till vile skicka.
Da dog hun främ bak skarstens mur
en meget smuka utskåren lur
med glade och tindrande blickar.
Den hade stackars hejdar bra
ta den henne nu hade han sagt
mens tåren stod han i ö.
Det är den bästa gav jag hår
tid var smit jag i ett tre
skar.
Jag tänkte på dig för nöje.
Da du på fjället blåser i den
da lyttar i dörren din trofaste vän
var aften den hele sången.
Men konder det någon du ville bli kvinn
så la bara duren stå med lite
jag hörde dig då komma.
Helene satt duren för sin mun
och toner från hjärtets yngsta grund
förtalte om kärlighets varme.
Så ville hun till under hön
hennes tapp
och hängde med bunden för sluttende dag
och bugga i drömmens arme.
Då trådde bekämpeskritten man
det trådde trönde från skogen fram
och bök var vilde och starke.
Det trådde tre och det trådde fem
och lasten hade spåret ***
med sina urslätliga märken.
Det skott din tös var ditt hus farmor
sen vringar vi med en läskende tår
på denna väldiga kruke.
Vi är ölystiga gutter du
en stekbehagare bor vi väl hur
och jänter som är smycken.
Helene skymte sig främma bar
det bästa ränta är i hytten var
halvt frukt som och halvt får lägen.
Sätt bort en mälk, din smör, din nås
har du väl en fettare kost
så ska din ox och ruga få det steken.