Det bodde en kuppe långt ut på en tidHan var av en endaste tanke besattHan sökte en formel för livselexidHans fönster det lyste var eviga nattHan läste i böcker både stora och småOch blandade vetskor av alla dess lagFör att hejda den kraft som gör tinningen gråOch män fanns lekamen förtvinad och svagDet gäller, sa gubben, att hinna i kappFör hösten han nalkas med välfärdSnart nappar han säkert min sprynkliga lappOch stoppar den in i sitt gamla arkivOch när han var hunden till 83När kroppen var gisten och ögonen svetSe då fick han lön för sin gamla idéEn droppe så klar ner i provröret gledHan tittade nyfiket på sin produktSen tog han försiktigt en klunk där utavDet smakade ungdom och sommar och fruktDet smakade honung och himmel och havDet brann i hans hjärta en glödande solOch blodet sköt fart i hans blod om loppDet brann i hans hjärta en glödande solHan reste sig om tumlar upp från sin stolOch rätade långsamt sin krokiga kravMen nu gick det undan och ingenting höllTillbaka lavinen som hade fått fartSom fjäll från en koppe hans livsdagar sköllJa, frukten den krympte ihop till ett kavNär han var en yngling på blått 22Så skrek han förtvivlatHär stannar vi i hållMen han blev allt yngre och yngre ändåOch snart var han bara ett plus minus nollNu var han ett litet förunderligt fröPå golvet han låg i en springaI trädJa, mindre han var än en flinga av snöOch alls ingen hörde hur illa han grätMen golvdraget blåste som golvdraget görOch fröet det greps i en virvlande girSen sjönkte så sakta och tyst i ett rörOch drunknade där i sitt livs selektir* av Johan von Feilitzen SLU 2020