Det bodde en kuppe långt ut på en tid
Han var av en endaste tanke besatt
Han sökte en formel för livselexid
Hans fönster det lyste var eviga natt
Han läste i böcker både stora och små
Och blandade vetskor av alla dess lag
För att hejda den kraft som gör tinningen grå
Och män fanns lekamen förtvinad och svag
Det gäller, sa gubben, att hinna i kapp
För hösten han nalkas med välfärd
Snart nappar han säkert min sprynkliga lapp
Och stoppar den in i sitt gamla arkiv
Och när han var hunden till 83
När kroppen var gisten och ögonen svet
Se då fick han lön för sin gamla idé
En droppe så klar ner i provröret gled
Han tittade nyfiket på sin produkt
Sen tog han försiktigt en klunk där utav
Det smakade ungdom och sommar och frukt
Det smakade honung och himmel och hav
Det brann i hans hjärta en glödande sol
Och blodet sköt fart i hans blod om lopp
Det brann i hans hjärta en glödande sol
Han reste sig om tumlar upp från sin stol
Och rätade långsamt sin krokiga krav
Men nu gick det undan och ingenting höll
Tillbaka lavinen som hade fått fart
Som fjäll från en koppe hans livsdagar sköll
Ja, frukten den krympte ihop till ett kav
När han var en yngling på blått 22
Så skrek han förtvivlat
Här stannar vi i håll
Men han blev allt yngre och yngre ändå
Och snart var han bara ett plus minus noll
Nu var han ett litet förunderligt frö
På golvet han låg i en springa
I träd
Ja, mindre han var än en flinga av snö
Och alls ingen hörde hur illa han grät
Men golvdraget blåste som golvdraget gör
Och fröet det greps i en virvlande gir
Sen sjönkte så sakta och tyst i ett rör
Och drunknade där i sitt livs selektir
* av Johan von Feilitzen SLU 2020