Jag kommer inte ner till jorden,
men kalla till mars.
Men kom från ett land,
där du också var.
Jag ställde mig i ledet, men ni sa så här.
Du känner oss aldrig,
och här blir ditt liv sista född.
Inga änglar sjöng den natten när det började gå.
Men kom, Guds pojkar,
du kan måla.
Hand i hand gick vi lika rädda allihop.
Ibland försöker vi prata,
men oftast blir det bara något tro.
Det är så många människor,
så fall inte jag gått,
under den eviga vintern har jag begått så många pråt.
Åt alla skog och ålderns vägarna.
Nankor i och med att alla de som jag lämnat när de legat i
friket och förblöds.
Jag är en av alla människor i vårt land.
Bara sen på väg mot inget stads.
En av alla människor i vårt land är
en ny ros.
Nu har snön täckt över alla mina spår,
jag tror inte längre var ni andra går.
Jag skurit av min tråg,
men ni skulle ändå inte förstå,
jag har flyktig mur omkring mig,
hur står jag här och ser på?
Jag är en idiot
som aldrig förstått att förlora en vän,
det är det värsta av brottet,
jag skrattar inte längre,
jag mår rulla när jag ler.
Jag lämnar det till vargarna och bara ger kvinnväg.
Jag är en av alla människor i vårt land,
jag bär en sten på väg mot ingenstans.
Jag är en av alla människor i vårt land,
jag är naken,
du ser det också genom mig.
Jag är en idiot,
jag är en idiot,
jag är en idiot,
en idiot.