Som blågrå dyning Bohusbergen rullar i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dessa kala urtidskullar är bördig jord och gammalt bond.
Och *** tränger skagrack med blåa kilar och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar och asfalt.
Kom, Rönnedal, till ängen nu av våren. Nu häckar ejder, gravand, mås och trut.
I Vildros buss, i Vildros buss, i Vildros buss, i Vildros buss, i Vildros buss.
Nu häckar ejder, gravand, mås och trut. I Vildros busskarna och björnbärssnåren har finkarna och mesarna titut.
På slådens taggiga och svarta grenar syns inga gröna blad men knopp och blom.
Som breder över gråa gerskortstenar ett pälstrött flor av snöigt rikedom.
Kom ut och lufta vinterdävna tankar på stigar vindlande i bergomdjur.
Där vinden sväber in från doggersbankar med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långvik till sjökaptenen, Herr Johansson, som mätt på havet skum.
Nu vårdar äppeln träden och syrenen och örtagården kring sitt tuskulung.
Ja, kom och se vårt bovislän om våren, du Ronnedal som äger blick för färgen.
Här går på vin rödjung det svarta fåren och rosa skyar över truvblå berg.
Här svallnar myllan lila brun kring plogen när Anders plöjer med sin norska häst
och skutor med kinesiskt vitt ombogen på Golfströms gröna svall styr mot nordväst.
Kom ut till oss, här tjänar Hulda smört och Legonsjön som värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret. Här trivs du Ronnedal, det lovar jag.
Här bygger Anders båtar och fioler. Här kan du fiska torsk och spela vals
och tjusa oss med kullrande trioler, hör Anders felor och din egen hals.
Kom ut, du gamle svenske kvinters flackus och stäm din lyra till naturens pris.
Men bjud farväl i Göteborg åt backus, ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis.
Glöm bort din lärdom, där ni ändå ringa. Låt orösthallar bli ***t helikon.
Hos Fyllis må Horatius visor klinga, men dina sjungs av Karin Johansson.
Kom ut till stränderna, det ödsligt sjö. Med slån och hav, tungböjda ljut av storm.
Med gamla båt, vraksommor, måltnapp gröna. Men än i bröstnas skrov bär vågens form.
Där mellan hav och land på sand som skryder, på tång som gungar, kan du ensam gå.
Och leva i det längsörfrida tider, i ***t släktes framtid lika så.
Kom. Kom ut.