Jag
satt i morfars knä för sjunken i ett fotografi
och han berättar hur det var när han var liten
han sa jag vet att jag har vaknit och en förnufting tog
men människor visst när man blir trött och kroppen sliten
jag har kommit en bit på färden och gjort mina år i världen
så sätt mig på första tåget härifrån till levigheten
och ta mig till platser ingen annan sett förr än
för.
Vi följde så
till skolan när jag var pekar och sa
vi skulle leva nu och ta en dag i
sänder.
Vi satt där till mig
utan till mig.
Sten ställde upp en och lyssna på berättelser om
fjärran länder.
Sätt dig på första tåget härifrån till
levigheten.
Ta mig till platser.
Ingen annan sett för.
Röst.
Jag vill till skärmor som
som är långt ifrån den här planeten.
Nya galaxer som tar vid när allt
är slut.
Hej!
Sten som kan göra mig.
Ja,
för mig att jag ska.
Han sa.
Finns det någon som förstår sig
bra?
Vi kan finnas så obetydligt små
som vi människor.
Xether.
Jag vet hur stjärnor sommer långt ifrån den här planeten
nya galaxer som tar vid där allt är slut