Det
finns en grislig björn,
vissyra när varda.
Där gick jag runt en sommar,
bland seder och rödvetsträd.
Och jag vila i skuggan av en jättesekoja,
med huvudet mot stammen.
Och gitarren är knät, allt glömt på plats.
Det är svårt att förklara,
jag behövde bara finnas.
Jag behövde bara vara den som sätter verken som växer där.
Utan att bländas, utan att förändras.
Och den som kämtur mig till naturen.
Utan förlundran,
utan begrunden, i en fattig själ.
Som blod flyter floden genom dalens hjärta.
Efter skummande fall ligger dammen vit.
Där spejar kaptenen hårt katedralens tung.
Som strävar mot himlen,
med sin blanka granit.
Jag sveples med vinden,
runt andarnas rike.
Kanske anat magin,
men hade aldrig sett dess like.
Den som sätter verken som växer där.
Utan att bländas,
utan att förändras.
Och den som kämtur mig till naturen.
Utan förlundran,
utan begrunden, i en fattig själ.
Den som sätter verken som växer där.
Och den som kämtur mig till naturen.
Utan förlundran,
utan begrunden, i en fattig själ.