Det kliar i munnen, jag vet hur det känns
Det river i skinnet, jag vet att det bränns
När dårar vill flyga mot ljuva oändliga rymder
Känns smaken av kåda, av gytta, av myr
Det är så det ska smaka när frågorna flyr
Och nätterna sjunger som nyfikna, nyvakna hymner
Det pratas om misstag, det ryktas om fel
Begångna sönd förr när tiden blev stel
Och vägrade skynda som klockor om människor vill
Dagarna staplas får inte ta plats
När hjältarna tvekar kan inte ta sats
På slätter av tvivel som mer än väl räcker till
Befria din träl,
befria din slav Låt röster som jublar lämna sin grav
Sorgen du känner kan omöjligt göra dig väl
I gryningar fulla av dimmor och damm
Jämmer sig barnet och vill komma fram
Så ge grämelsens gråt ett vackert och varligt förväl
Slå upp dina fönster, låt hopp välla in
Mot klippor av morgon och dag som är din
Befria din slav och befria din bortglömda träl
Jag vet hur det ska,
bland minnen och mål När vår saknar värme och tappar kontroll
Och skylterna pekar mot platser som varnar för smärtan
När risar blir tunna men manar ditt mod Fast fegheten viskar om
bryggor och bro Och tankar förväxlas med framtidens eviga hjärta
Minnena tynger med bilder av skam
Ett skevt lotteri och ingen som vann
En båt utan åror som inget av dig ville ro Vånderna växer,
blir högre och fler
Himmelen skrattar åt allt det som sker
När framtiden väntar i mullen utan att gro
Befria din slav,
befria din träl Väggarna väntar en fräsk från din värld
Otåligt längtar din sång till en högre oktav
Så avfatta din hammare, gå till ditt städ
Låt sagorna gunga, bli kärlens befäl
Hör hästarna frustar och kräver att du ger dig av
Kärnviddena ropar, det är en vind i ditt hår
Som bjuder ett sedan att glömma igår Befria
din träl och för evigt befria din slav