Bamse och den unga rävflickan som just hämtat honom i korsningen promenerade tillsammans längs en gata i Paris.Det var en solig och varm dag.–Jag trodde att du skulle vara mycket äldre, sa Bamse.–Jasså, sa rävtjejen förvånad.–Du måste ju ha varit jätteung när du träffade min farfar, fortsatte Bamse.–Din farfar? Vad pratar du om?–Jag har väl inte träffat din farfar, sa rävtjejen.–Va? Är inte du Emily, sa Bamse.De stannade upp båda två och tittade förbryllat på varandra.–Jag heter Romy, sa rävtjejen.–Nu fattar jag ingenting, sa Bamse.Romy berättade att en person kommit fram till henne för en stund sedan och bett om hjälp.–Han var jättestressad och undrade om jag kunde möta hans bror som hette Bamse och hade en blå luva.–Jag skulle visa dig vägen till parken.–Själv var han tvungen att fixa en viktig grej först, men han skulle komma till parken så fort han kunde och möta oss där.–Ja, konstigt. Jag har ju ingen bror, sa Bamse.–Han var inte så lik dig heller, sa Romy.–Han hade en lång svart svans.–Bamse?–Bamse bara gapade.–Sade du att han hade en lång svart svans?–Ja, och han hade liksom spetsigare nos än vad du har, sa Romy.–Åh nej!–Det är vargen, sa Bamse.–Han har lurat mig igen.–Nu är det jag som inte fattar ett smack, sa Romy.Bamse berättade hela historien om Emily.–Emily och Johan Hilmers skrin.–Vargen är en lömsk typ, sa Bamse.–Han fick dig att lura bort mig från platsen där jag skulle möta Emily.–Nu har han väl själv slagit klorna i henne.–Romy blev varg som ett bi.–Så den uslingen har inte bara lurat dig och mig.–Nu tänker han försöka lura en stackars gammal *** också.–Och råna henne.–Det ska vi sätta stopp för.–Det är inte så.–Det är inte så.–Det är inte så där, skrattade Bamse.–Och jag håller med.–Vi måste sätta stopp för vargens dumheter.–Bra, sa Romy.–Då behöver vi en telefon.Romy och Bamse skyndade gata upp och gata ner tills de hittade en telefonsåsk.För på den här tiden fanns inga mobiltelefoner.Romy gick in och ringde polisen.–Såja, sa hon när hon kom ut.–Nu letar snart varg i polisbil i stan efter den rackarns vargen.En bit därifrån gick skalman och lille skutt längs med en gata med livlig trafik.De var på väg till konstmuseet för att se den berömda målningen.Solen sken och det kändes roligt och spännande att vara i en ny stad.Men plötsligt stelnade lille skutt till och pekade med ett darrande finger mot andra sidan gatan.–Va? Vargen? –Var allt han fick fram.–Ja, jag ser, sa skalman.–Det var inte bra.–Och mycket riktigt.Där på andra sidan om den bullrande trafiken traskade vargen och bredvid honom gick en äldre ***.Nu lossnade lille skutts tunghäfta.–Usch!–I den skurken här nu också, fräste han.–Och den gamla ***en han går med.–Är hon hans kumpan, eller?–Titta en gång till, sa skalman.Damen och vargen promenerade tillsammans och tycktes prata med varandra.Hon var klädd i rutig kjol och gul kappa och i hennes bröstficka lyste något vitt.–Det är hon! Det är hon! tjoade lille skutt.–Hon har en vit blomma i fickan.–Det måste vara Emelie!–Bra, lille skutt, sa skalman.Jag drog samma slutsats.Och vargen har visst lyckats lura henne med sig.–Vad hände med Bamse? undrade lille skutt.–Det får vi ta reda på sen, sa skalman.Nu måste vi lösa det här problemet.Från sin sida om gatan såg skalman och lille skutt hur vargen och Emelie stannade till.Deras röster drängtes av trafikbuller.Men de kunde se hur vargen pekade bestämt på Emelies väskaoch hur Emelie öppnade blixtlåset och grep efter något på botten av väskan.–Vad händer nu? sa lille skutt ängsligt.–Jag är rädd för att det vi varit rädda för händer nu, sa skalman.De såg hur Emelie plockade upp något ur sin väska.Något litet och fyrkantigt.–Skrinet! ropade lille skutt.–Det måste vara Johan Hilmers skrin!Oj, oj, oj! Nu är det knivigt värre.Kommer skalman och lille skutt att lyckas hindra vargen från att ta Johan Hilmers skrin?Lyssna på nästa avsnitt av Bamse på äventyr i Paris.