Vid vägskälet mötte de varann
Beda hette hon och Algot hette han
Han kom där i lördags fin kostym
Hon i sommarkjol och doftade parfym
Och kvällsolen spred sin röda glans
Hejsa Algot, vart är du på väg nånstans?
Jag tänkte, sa Beda, gå på dans
Och ta mig en sväng om på logen
Han gav henne handen som en vit
Jag kom i vän så kan vi två slå följe *** hon dog
Där de gick i stilla takt
Men som vanligt blev det inte mycket sagt
Men vinden gick som en göm och len
Över blom på klöveräng och dikesren
Med doft av konvaljer och syren
Och göken ropade i skogen
Där gick de hon och han tätt in till varann
Medan solen bakom köljarna försvann
I en sommarkväll när fiolers knäll
Blandades med fågelsången
Beda tyst och blut, sneglade i smut
På sin vän och nöpt från syn till kjolens tyg
Plötsligt som ett hyss stalar han sig en kyss
Och i hans armar var hon fången
Sedan, och som i trans
Trådar de dans på dans
Ögonens varma glans
Vittnar om att han är hennes, hon är hans
Och i hans starka arm
Följer hon glad och varm
Mot hennes mjuka varm
Hör han lätt i hambostegen
Dansen har takt och sting
Nyfikna i en ring
Ställer sig runt omkring
Men Algot och hans beda märker ingenting
Här är det ett person
Ända till sista ton
Då när de han och hon
Återvandrar hem på vägen
Vid vägskälet skiljs de inte mer
Varje lördagskväll när solen har gått ner
Så vandrar de båda samma väg
Och ska dela livets alla hambosteg
Och vad de har för sig där de två
Det vet bara Mono själv som trycktar på och tänker
Så lyckligt kan det gå
När det är dans och livet leker