Tåget rullar
All min lycka ryms i en fingerbord
Den här stånden var min, men det var länge sedan
Ja, även någon annan nu, sa jag, gjorde mig till sitt hem
Se på mitt ansikte, ser du någon som ler
Fast jag går genom mörkret
Är det lätt att se
Jag går rakt genom minnen
Där gator skjulta hänger
Men du är inte min stad längre
Jag sitter på Milles
Och dricker en kopp
På andra sidan fönstret
Dyker en spårväng upp
Minnena kommer
Minnena går
Allt jag kunde gjort bättre
Allt jag inte förstod
Det verkar som regnet kommer
Nu kvällen är här
Staden är tom
Jag undrar var alla är
Fabriken är så tyst
Bredvid mot alla ström
Någon gräver en grav
I en stad vid Östersjön
Någon reser härifrån
Med två tomma händer
Och du är inte min stad längre
*
Det känns lite konstigt
När jag går omkring
Som om jag var rädd för att möta
Det som inte längre finns
Det känns som vi levde
I en främmande värld
Huset är sålt nu
Det var en god affär
Minnena kommer
Minnena går
Jag går ner för Kungsgatan
Jag stannar på bron
Det är på 50-talet
Jag leker med min bror
Vi står långt ut i strömmen
I byxor och skor
Polisen kommer
Och hämtar oss
Pappa är bortrest
Och mamma säger
Sluta slåss
En gul spårvagn kör förbi
Nedanför mitt fönster
Strålkastarna kastas upp i taket
Och gör roliga mönster
*
Jag är på segelbåten
Jag är på segelbåten
Vi går mellan grunden
Jag dyker ner i vattnet
Efter stjärnan vi sov under
Vi åt stekta borre
Morgon, middag, kväll
Jag sluter mina ögon
I en bar på Grand Hotel
Min hjärna går omkring
I rock och hatt
Jag sluter mina ögon
Det är mycket att tänka på
Var ska jag gå, var har jag varit
Och vem har jag älskat
Gjorde jag rätt eller fel
Allting kommer tillbaka
Som ett rekommenderat brev
Jag sitter på nordstjärnan
Och äter lunch
Gunnars mamma serverar
Pappata, ärtsoppa och punch
Det är första dagen på jobbet
Och jag har gjort mig snygg
För mannen är ful som stryk
Och har puckelrygg
Jag är på 60-tal
Jag är hemma hos Dick
Jag är hemma hos Dick
Vi äter LSD
Det var min första trip
Jag ligger på sängen
Och lyssnar på Gunnar Wiklund
En låt jag aldrig hört förut
Och redan då var den bortglömd
Polisen kom
Och hämtade oss
Jag säger att jag är Gunnar Wiklund
Och förstås
Någonting hände den dagen
Något går sönder i mig
Men det var väl meningen
Det var vad kommissarien tänkte sig
Jag går på gatorna
1970
Jag har ett svärt hål på mig
Jag har ett svärt hål på mig
När själen suttit
Gick mot döden
Bland skuggorna i parken
Vi såg hur de landade
T-farten på marken
En gul spårvagn kör förbi
Med min lyckliga stjärna
När minnena kommer och går
Det är för mycket för min hjärna
Det är för mycket för min hjärna
Det är för mycket för min hjärna
Jag går saktan ifrån Trottninggatan
Jag går mot år 2000
Den här stan är någon annans nu
Jag är en vånen mellan husen
Jag står på perrongen
I järnvägs nation
Det är inte första gången
Det är inte första gången
Jag lämnar denna zon
Jag lämnar denna zon
Jag ser tåget komma
Jag kliver ombord
Konduktören klipper biljetten
Och min lycka är gjord
Jag ser tillbaks och tänker
Det här var sista svängen
Och det är
Inte min stad
Länge
Tåget rullar
Genom länge sen
Allting är borta
Jag har sålt min barndoms hem
Vad var det som hände
Mellan 20 och 47
Jag lever i Stockholm nu
Med min fjärde fru
Och det känns som hela livet
Renar genom mina händer
Och det
Är inte min stad
Längre
Min hjärna har gått
I tusen mil
Någonstans har det gått

Någonstans på vägen
Blir en träffad av en pil
Jag är tillbaka på scenen
Det är också ett slags hus
Jag ser ingenting
Det är alldeles för mycket ljus
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Tjugosju år
Undertexter från Amara.org-gemenskapen